There's nothing left to do but cry
Tur att man är själv hemma.
Länge sen jag grät så. Men, även länge sen jag kände såhär. Helt jävla övergiven.
Vet ej om jag någonsin känt mig så ensam. Hur hände detta? Jag är en positiv, glad och social person. Har känt mig allmänt happy senaste tiden. Har verkligheten kommit ikapp? Eller har den bara ändrats?
Jag har ju vänner.. ganska många också. Men, ingen som står en riktigt riktigt nära. Som man kan tala med allt om. Som man är brutalt ärlig med. Där man står över småsaker.
Visst, jag har nära vänner som jag har kunnat/kan prata med. Men, ingen som jag har bra kontakt med nu p.g.a flytter och så.
Finns en person jag känner mig trygg med. Kan vara mig själv till fullo, kan berätta allt och det känns bara allmänt bra. Det är soft. Någon man kan stå riktigt nära.
Problemet är det att detta är någon jag börjat tycka om som mer än en vän. Betydligt mer.
Men, jag har honom hellre som en riktigt nära vän än inte alls.. det var detta jag insåg i Stockholm. Det är alltså denna person som jag nämnde i mitt senaste inlägg, som jag blev riktigt sur på.
Så, nu har jag ingen.
Det finns ingen som direkt ploppar upp i mina tankar att ringa när jag mår lite dåligt. Ingen som jag direkt känner att jag vill prata med eller öppna mig för. Det är väl därför jag skriver. Måste få ut det någonstans.
Jag behöver någon som finns där för mig, som håller om mig, som man bara kan vara med och som man riktigt trivs med. Någon som är ärlig, som man kan prata med allt om, som gör en glad och ger en bekräftelse.
Någon som älskar mig.
Vill bara känna mig behövd, önksvärd, omtyckt... älskad.
What's the point?
alltså, linnea. jag känner samma sak. jag hoppas det blir bättre... jag jobbar på att socialisera som satan på uteställen tex. och förhoppningsvis hittar man nån man riktigt klickar med där. för jag har insett att jag inte kan lita på att de vänner jag haft sen jag växte upp alltid kommer finnas där, visst jag har som du många just nu, men jag känner hur vi glider ifrån varandra. så det är bara att get out there! och MINGLA. haha så fuuult ord, MEN. lovar att det kommer funka i längden! folk jag känner som har gjort samma sak men kommit längre, har brutit helt med sina barndomsvänner nu och hänger enbart med folk de träffat på klubbar. och mår tusen miljoner gånger bättre. så. hoppas det löser och ordnar sig för dig, du förtjänar det!
Jag känner exakt likadant...Får panik över att alla har flyttat och när jag tänker på hur vi antagligen kommer glida mer och mer ifrån varandra och till slut inte ha kontakt alls. Men vi får jobba på att inte förlora den kontakten...
c: Jo, förhoppningsvis träffar man snart någon man klickar med så att säga. Men mingel är så sjukt ytligt, men vi får se!
Marie: Ja.. asså, saknar er så sjukt mycket! Och vår sammanhållning och så. =(
Även en pappa läser bloggar - och kommer till egna insikter. Inte minst om sin dotter. Som jag älskar.
Jag har alltid upplevt dig som stark, som någon som förvisso gör misstag men verkligen lär sig av dem - verkligen! Och går vidare. Den styrkan gör att du vågar (vågat?) ta till dig känslor och inte stöta dem ifrån dig, kringgå dem, skratta bort obehaget, flamsa runt med "vänner".
Nu kan jag se att bristen på riktiga vänner ändå finns där. Ytor utan djup. Det är då det gäller att inse det egna värdet - för det finns! Du har ställt upp för andra, men kan inte alltid räkna med att andra ska göra detsamma för dig. Det kan handla om tanklöshet, oförmåga att läsa andra, rädsla för engagemang - eller kanske det vanligaste, en alltför stor dos av ego. Nästa mobiltelefon blir viktigare än riktiga vänner. Nästa fylla är något som på något sätt räknas.
Men visst är det lättare att vara ensam ute i vildmarken än inne i stan. Självvald ensamhet är skön. Anonymitet är inte detsamma.
Men, som jag skrev, glöm inte ditt egenvärde! Du har flera uppgifter i livet och är ju medveten om några.
