Lizoja

I förrgår natt så kunde jag inte somna. Låg och vände och vred på mig medans tankarna snurrade runt i huvet.
Tankarna sökte sig till mitt ex, S.W, förmodligen för jag kollat igenom bilder från förra julen, då han var med.

Ganska naturligt så gick tankarna vidare till kvällen jag gjorde slut. En kväll som slutade med en så pass kraftig örfil att den slog omkull både mig och förhållandet.
Därefter gick tankarna vidare till en natt i juli 2006. Jag var hemma hos Håkansson för att prata med min dåvarande pojkvän, S.B, som också var där. Efter den natten spenderade jag morgonen på sjukhuset, blev misshandlad av Håkansson.
Men, det var inte det som jag tänkte mest på. Jag och S.B hade bråkat tidigare på kvällen och jag var utanför Håkanssons lägenhet medan S.B var kvar. Jag gick upp för att hämta min handväska, vet inte varför jag inte åkte hem efter det men, hursomhelst. Jag bad om att få prata med S.B, han kom och jag gav honom en örfil pga bråket, han vände om och gick iväg samtidigt som han gav mig fingret. Något som var en självklarhet på den tiden (tills senare på natten) var att man helt enkelt inte gör illa tjejer på det sättet. Tanken skulle aldrig falla mig in att tro något sådant då.
Han slog inte tillbaka - tanken gjorde mig glad på ett sätt, och lättad, kändes bra.. tills den fortsatte - den gången.
Två år senare tog han strypgrepp på mig, tryckte ner mig på marken och spottade mig i ansiktet. Då var det även helt oprovocerat, fanns inget "slå tillbaka" att tala om. People change.
Denna tanke fyllde mig med en djup ledsamhet. Grät inte, men kände mig oerhört sorgsen.

Det dessa tre.. övergrepp(?) har gemensamt är att när jag tänker på dem är det som att jag ser händelsen utifrån. Som en tredjepart. Jag minns ögonblicken precis innan och jag minns vad som hände efter. Men, kan inte minnas det exakta ögonblick då det hände - det är då "se mig själv utifrån"-vinkeln sätter in.

Jag minns inte hur det kändes att få Håkanssons knytnäve mot huvudet om och om igen. Minns inte hur det kändes när samma knytnäve återigen kom emot mig och landade mot min mun när jag försökte ta på mig skorna. Här minns jag heller inte hur jag tog ner mig för trappen med blod droppandes (S.B berättade senare att han sett blod i trapphuset) till moppen och körde till närmsta vän. Chocken tog överhand och instinktivt körde jag till något som kändes säkert. Därefter minns jag.

Jag minns inte S.Bs hand om min hals eller hans saliv i mitt ansikte. Ibland känns det nästan som att det aldrig hänt. Men jag vet. Jag minns hur jag satt och gömde mig bakom en betongsugga efteråt. Hur jag sms'ade en vän. Hur jag grät. Rädslan.

Jag minns inte ens något så enkelt som en örfil - ögonblicket då hand träffar kind, eller hur jag föll. Men jag minns ilskan, besvikelsen och samtalen som följde.

Det är lustigt hur hjärnan blockerar smärta. Deprimerande inlägg detta, aja. Blir så ibland.
Lustigt också att alla tankar kommer om natten när man ska sova.

Untill next time - Peace